Upp och ner

Livet i modellbyggarbranchen är upp och ner - precis som det är med modellflygplan.
Det har jag erfarit dom senaste dagarna.
Sena sådär 25 år tillbaka har jag haft en byggsats till en modellsegelbåt i en kartong. Förra vintern tog jag sats och började bygga den , i makligt takt.
I våras var den klar att segla men jag vågade inte prova eftersom jag inte hade någon följebåt ifall den skulle ge sej iväg.
En segelbåt kan ju ge sej av vart som helst om det blir något mankemang med kontrollen. Står man då utan räddningsbåt kan det bli bekymmersamt - i alla fall om man vill ha tillbaka sin båt.
Men i förgår var det dags för provtur. Två gånger till och med. I segelbåtshamnen i Alfhem.
Andra gången var hamnen belamrad med en mängd små sjöscouter som blev mycket intresserade och ställde frågor av typen:
-Kan man hissa och ta ner seglen?
-Varför är det ingen gubbe i båten?
-Hur långt bort kan den segla?
Allt gick lysande så även i går kväll då jag gjorde ytterligare en segling.
Vågar påstå att jag behärskade min modellsegelbåt lika väl som Linkan flyger sin (och andras) flygplan.
Helt enkelt en mycket nöjd rorsman.
För tidigare på dagen hade jag äntligen gjort min premiärflygning med metanolmotordrivet plan. En Great Plane Trainer som jag köpt begagnad för ett par år sedan i Skövde.
Motorn startade som den skulle, planer lyfte som det skulle, flög som det skulle och landade som det skulle, om än någon meter bredvid det klippta fältet.
En lite kullerbytta, men ingen skada skedd.
Sammanfattningsvis kände jag mej ganska stark inför dagens förväntade flygningar.
Det blev skit av alltihop.
Nära jag skulle starta men metanolplanet så tippade det plötsligt över åt ena hållet och slog runt.
Vinden hade plötsligt vänt 90 grader utan att jag uppmärksammat det.
Ett ytterligare försök och planet ställde sej på näsan och slog runt.
Jag gav upp.
Inga skador på planet men ett stukat självförtroende hos piloten.
Tog ny sats och plockade fram min medhavda El-Spitfire.
Den är lite trixig just vid starten ( borde alltid ha en medhjälpare som kasta men det hade jag inte i dag).
Påstår att flygtiden knappast översteg fem sekunder innan min Spitt gick i backen, denna gång på det klippta gräset.
Nu ligger den i flera delar i mitt uthus i väntan på att jag ska orka plocka fram epoxituberna och ge mej på den - igen.
Och jag sitter här med kraftigt stukat självförtroende och undrar:
- Varför ägnar jag mej åt detta?

jadu, vi är nog fler som undrar om detta, men det är ju så förbaskat kul ändå. Man är väl förmodligen lite knäpp, men det bjuder vi på